Iors tankehörna

Sitter och funderar lite kring nyfikenhet. Kring glädjen att upptäcka och att lära sig saker.

Har många gånger suttit och tittat på lilleman och förundrats över vilken entusiasm och envishet upptäckandet tar fram. Det är fascinerande att se vilken förmåga att lösa problem barn har.

Jag minns en gång när lilleman var lite mindre. Jag satt på golvet med honom. Plötsligt upptäckte han något uppe på bordet som fångade hans intresse. En rätt lång stund stod han nedanför och försökte nå. Efter ett tag tittade han sig om och upptäckte sin klosslåda. Han gick fram till den och lekte lite med klossarna. Rätt vad det var tog han lådan och ställde den nedanför bordet, klev upp på den och gjorde ett nytt försök att nå upp på bordet. Den här gången lyckades han och han sprack ut i ett strålande leende och började skratta. Han hade upptäckt att med lite hjälp kan man komma högre.

Senare i livet ser man barn och ungdomar som tycker det är tråkigt i skolan. Vart tar egentligen nyfikenheten, glädjen och upptäckarlusten vägen?

Egentligen borde vi alla lära oss mer av barnen och deras sätt att ta in världen. Försöker tänka på det. Ofta.

Plötsligt blir pappa och mamma också medvetna om att nu får vi tänka oss för vad som finns framme.